Bonäset 250 år Uppdaterad: |
Det fanns en rävfarm på Bonäset. Den drevs av Per-Erik
Strömstedt, från 1931-1955.Under den tiden hände mycket,
som jag vill återge för att eftervärlden ska se att aktiviteten
var god i denna by. Det började troligen med vanlig rödräv
som
vidareavlades för, att få ett fint och dyrbart skinn. Ett rävskinn
hade högt pris i början av -30-talet.Då kunde en rävkull
ge
lika mycket pengar, som en skogsarbetare tjänade på en hel
vinter. PerErik hade två stora rävgårdar, som var uppdelade
i sektioner.
Efterhand så utökades med både silverräv och platinaräv.
Varifrån silverräven kom, vet vi inte. Platinaräven kom
till Sverige från Norge.
Egon Strömstedt berättar, att den först kom till Nybergs
I Skärvången,(så där lite illegalt) det låter
bättre än att den blev smugglad in i landet.
Sedan köpte PerErik och Johan Olofsson från Kärrnäset,
platinarävar därifrån.
Johan hade också rävfarm. PerErik och Johan var de första
som hade platinarävar här på trakten. Platinans skinn
var både dyrare och vackrare än silverrävens.
Platinaräven var vit, med svarta öron. Lite svart kring ögonen,
svansen var svart från svansroten, sedan vit mot svansspetsen.
PerErik hade minst tjugo avelshonor, som var i skilda burar. Dessa burar
var utrustade med en inhägnad utegård, samt ett halvöppet
utrymme med tak
och några enkla brädväggar. På baksidan sattes lådor
som tjänstgjorde som lyor åt de dräktiga honorna. Lådorna
var byggda som dagens hundkojor,
ja faktiskt ännu finare. Jag minns så väl då min
pappa KarlJohan, var hos PerErik i gammelstugan och byggde dessa rävlyor.
Det var spontat virke.
Lyorna gjordes i två rum. Först ett där räven kom
in, sedan ett inre rum, i detta rum gjordes en låda av porös
träfiberplatta. Lådan skulle hålla värmen
bättre när honan fött sina små valpar. För att
undvika inavel fick PerErik besök av Johan Olofsson, när Johans
honor var i löptid. Johan kom med
häst och släde, där lådorna var lastade med rävhonorna
i, klara för betäckning av PerEriks rävhannar. Detta kan
man tänka sej, var mer som en högtidsdag
för rävfarmarna. De fick en hel dag, att umgås, berätta
historier, byta erfarenheter under gemytliga former. Slaktavfall till
rävmat, köptes från slakteriet i Strömsund.
Detta lades i tunnor med melass, på detta sätt kunde avfallet
sparas en tid utan att surna. Sedan maldes det på en speciell rävkvarn,
då rävarna skulle utfodras.
Dessa tunnor kom med bussen, sen vi fått väg till byn. Innan
dess skulle jag tro,att Virgo klarat transporten. PerErik avlade också
kaniner ett tag.
Kaninerna hade han i en bur där nätgolvet var c:a. en meter
från marken. Vi får väl själva tänka ut vad
de användes till efter slakten.
Eftersom Kaniner är släkt med haren, var det givet att rovdjur
drogs till platsen. Ett lodjur hittade detta fina matställe. Men
PerErik fick syn på lodjuret i tid,
så det skulle avlivas. Ett antal grannar skulle hjälpa till
med detta. De samlades vid rävgården, och gick och sökte,
men hittade inget lo.
Då kom PerEriks hustru Betty på att titta in i grishuset,
som var bredvid sommarladugården. Då fräste det till
och blev ett liv uppe vid takåsen.
Lon hade suttit däruppe, men när Betty tittade in hoppade lon
ner och sprang ut genom gluggen där grisarna gick ut och in. Som
tur var fanns inga grisar där då.
Detta lodjur finns nu uppstoppat på en skola i Strömsund. Jag
minns klart då PerErik hade rävfarmen. Alltid när man
gick till morfars, gick vi förbi bäcken
som kom från rävgården och rann förbi vändplanen.
Det luktade räv där jämt ja, det är nästan så
det luktar fortfarande, om jag minner mej tillbaka riktigt starkt.
Mot mitten av 50-talet blev det låga skinnpriser, lönsamheten
blev sämre, och rävfarmen lades ner. PerErik hade några
skinn kvar, som han sålde långt senare,
då priset på rävskinn gått upp lite.
Avlivningssätt.
Avlivningen av rävarna var väl det sedvanliga. Man nackade dom.
Efter detta snos(flåddes)räven. Kniv användes endast till
ben tassar och att sprätta
upp svansskinnet, samt runt ögon och öronbrosk, liksom vid mun
och nos. Sen var det bara att sno av skinnet. Skinnet sattes sen på
tanan (spilan) med
köttsidan ut, och fick torka i vanlig rumstemperatur ett dygn. Nu
skulle man ta loss skinnet och sätta tillbaka det på tanan.
Kamma skinn och svans.
Skinnet var nu färdigt att skicka till försäljning eller
egen beredning, Sedan elströmmen kom, blev det en annan avlivningsmetod.
Man köpte då en så kallad
rävavlivare. Apparaten bestod av två strömförande
stål, det ena stålet sattes i rävens mun, det andra i
ändtarmen. Strömmen slogs på och avlivningen var ögonblicklig.
Med denna metod blev det inga plågor, och ett finare skinn.
Birger Edelswärd